Konst, okonst, konstigt och avundsjuka

"One could say my life itself has been one long soundtrack, music was my life, music brought me to life, and music is how I will be remembered long after I leave this life. When I die there will be a final waltz playing in my head that only I can hear."

Citatet fanns att läsa om den nyligen avliden kompositören Maurice Jarre på Wikipedia. Det är ett vackert citat, som de flesta nyhets och medieföretag reciterade i sina respektive alster, timmarna och dagarna efter att Jarre avled i Mars i år.

Problemet var bara att citatet var fabricerat av en student som ville kolla hur källkritik i media fungerar. Wikipedia är "folkets" uppslagsverk. Alla som använt det vet att det ska tas med minst två nypor salt. Kruxet (och det braiga) med Wikipedia är att vem som helst kan gå in och skriva "fakta" där. Om du exempelvis är en lycklig hobbyornitolog med rödhakar som specialitet kan du gå in där och skriva om rödhakars parningssång. Och vi andra lekmän kan bara anta att du är så pass välunderrättad att det du skriver är sant. Men jag som lekman kan också gå in där på pin tji och skriva strunt. Och sedan är det upp till var och en som upptäcker felet att korrigera eller ta bort det.

Nu var det ingen som upptäckte att det här citatet var påhittat. Det lät antagligen tillräckligt trovärdigt för att någon skulle orka kolla fakta. Efter några veckor tyckte studenten som hittat på citatet att det var tillräckligt pinsamt. Han erkände sitt dåd och skickade ut en rättelse till samtliga nyhetsbyråer och de största tidningarna. Någon enstaka rättade till sina artiklar online och la in en rättelse. Några andra tog helt enkelt bort sina on-line artiklar utan rättelse, medans de flesta helt enkelt lät saken bero. Sanningen är sällan tillräckligt viktig.

Simon hävdar inte att hans bilder är sanna. Många har gett honom kritik för att vara en Photoshoppande pajas. Alla har såklart rätt att ha sina åsikter. Men man ska komma ihåg att det är Simons egna bilder som sammanfogas till den helhet han skissat upp i förväg. Kameran är ett verktyg som för länge sedan betraktades som ett "sanningens" verktyg. Men redan på den analoga tiden kunde man beskära bilder och på så sätt anpassa "sanningen". Däremot var det aldrig någon som kom på tanken att kritisera en målande konstnär för att inte måla av saker som de såg ut i verkligheten. (Nåja) Men när man börjar arbeta med digitala bilder får man just den möjligheten att göra monterade bilder efter skisser, precis som när man målar. Och det är då Vän-av-Ordnung gör sig hörd. Så här får man inte göra, det är inte foto, det är inte sanna bilder.

Jag började mitt eget liv som konstnär i mitten på 80-talet. Först hade jag varit poet, men när orden inte räckte till, ville jag att de skulle få liv och började samarbeta med en glaskonstnär. Tillsammans gjorde vi tavlor där vi först formgav glasbitarna, sedan applicerade jag mina texter på insidan, fodrade dem med fotografier och allt möjligt, innan vi tillsammans täckte in alltsammans med lämpliga glasfärger. Vi ställde ut på olika ställen i Sollentuna och på Vattenfestivalen, och fick varje gång höra att "så här kan man ju inte göra". "Antingen är du poet och du glaskonstnär och då kan ju gravera Johans dikter i glaset, eller så är ni konstnärer och målar på duk. " Vi var såklart före vår tid och MTV hade faktikst inte börjat rulla i Sverige än. Men jag trodde faktiskt att vi 2009 hade kommit lite längre än så.

Nu har jag tankat in 350 Gigabyte film på en hårddisk, och arbetet med filmen kan ta sin början. Bli nu inte arga om jag ovanpå denna film lägger in såväl fotografier som speakertext eller filmtext. Man kan faktiskt göra fler media samtidigt och göra det bra. Simon gör inga anspråk på att hans bilder ska skildra någon absolut sanning, men genom att lägga ihop flera motiv kan han belysa en frågeställning eller komma med någon slags samhällskritik som är viktig för honom. Och i samma ögonblick som jag sätter den digitala saxen i min film och väljer bort filmsnuttar som är oviktiga för mitt slutresultat, har ju även jag tampats med den absoluta sanningen. Min film är helt enkelt vad jag väljer att Ni ska få se. Där kommer att finnas absouluta sanningar, men där kommer också att finnas absouluta tillrättalägganden och det enbart för att filmen ska bli behagligare att se på. Synd? Det får Gud bedöma.

Kram

Liten geografilektion

Nu har vi varit hemma i några dagar och det börjar ordna upp sig med jetlags och annat. Tänker på de där hockeyproffsen som åker ur NHL-slutspelet och hoppar på ett plan till Europa för att spela VM-hockey istället. Hur mycket tappar inte de av sin fokus på grund av jetlag? Men de är å andra sidan lite mer vältränade än vad jag är, får man hoppas.

Här kommer min hemsnickrade beskrivning av ett Amerika idag.

Många av mina vänner hatar verkligen USA. Faktum är att den del avskyr USA så mycket att de förmodligen hellre skulle semestra på Gazaremsan. De flesta av dem har aldrig satt sin fot i USA. Själv har jag varit där en sju åtta gånger genom åren. Vilket ju inte gör mig till någon expert, men däremot ger det mig en bra känsla av vad det är.

Det första och största misstaget de flesta gör är att nervärdera USA:s storlek. USA är visserligen ett land, men Nordamerika är en världsdel. Varje stat är som ett eget land och med ett (någorlunda) eget styre med sina lagar och sina traditioner och kulturella skillnader. Det är lika intelligent att kalla en amerikan för en högljudd fet idiot som det är att säga att alla Europeer är solbrända kulturmänniskor. Faktum är att jag såg mer feta människor när jag var i England en weekend för ett par år sedan, än jag såg på två veckor i USA nu.

På en fantastisk bar i Amargosa spelade ett coverband (två gubbar med en trummaskin) för oss fyra fem gäster. Jag hamnade till bords med en amerikansk kille som var ljudläggare av film samt en kvinna som var countrysångerska och kom från Schweitz. Amerikanen började genast med att be om ursäkt för sitt land generellt och Bush i synnerhet. Han berättade bland annat att det första Bushadministrationen gjorde när de kom till makten var att subventionera billån så att alla bilar som var SUV, 4-wheller eller bara jättestora, blev näst intill hundra procents avdragsgilla. Vilket gjorde att alla mindre bemedlade amerikaner plötsligt hade råd att köpa sprillans nya Hummers och Jeepar. Och Hummer tackade för kaffet genom att exempelvis bjuda sina nya kunder på ett års fri bensin. Och gladast av alla var familjen Bush, för de är storägare i ett av amerikas större oljebolag. En glad skit helt enkelt.

En märklig sak med landet, där de flesta är rätt så pryda av sig, är att alla toalettstolar är designade så man dels sitter väldigt lågt och dels saknar en så kallad vattenkrök. Vilket innebär att man är tvungen att så att säga möta gårdagens middag öga för öga.

Death Valley hette den Nationalpark vi bilade mest i och kring. Den hör till Kalifornien. Man kan säga att det är den öken och de berg som ligger mellan Vegas och LA. Fast bergskedjan Sierra Nevada upptar större del av hela Kalifornien och öknen Death Valley hör till Mojaveöknen, som är USAs största och är 57.000 kvadratkilometer. 57.000 kvadratkilometer av sand, sand och lite stenar. Vi kan jämföra det med Sverige, som till ytan är 450.000 kvadratkilometer. Den lägsta punkten är en uttorkad flodbädd som ligger ett par hundra meter under vattenytan. Den högsta är några bergstoppar runt ett par tusen meter höga. Vägarna går ibland mellan bergen och genom öknen, ibland runt bergen och ibland finns inga vägar. Städerna som finns i området är för det mesta gamla gruvhålor eller spökstäder. Där det finns något, där finns hotell, mack, casino och en mataffär. Då det är sådär 30 mil mellan grannstäderna och det bara finns ett hotell i varje stad, vet de hur man tar betalt.

Det spelade ingen roll vart man kom i Kalifornien. Människor var fantastiskt trevliga, avslappnade och förvånansvärt fördomsfria. Jag tror inte jag hörde ett ont ord under hela resan. Möjligen kunde man ha en rätt avvikande uppfattning i olika frågor, men det var aldrig någon som höjde rösten. I Las Vegas kunde en skinnskalle med ett hakkors intatuerat på armen, fråga en svart kille om han kunde ta ett kort av honom med någon sevärdhet i bakgrunden. Jag vet faktiskt inte vem det säger mest om... får fundera på det. Själv gled jag runt i min AIK-tröja med texten Black at heart... och förstod inte förrän efter en lång stund varför så många svarta människor började hälsa glatt på mig. Jag såg heller aldrig någon som var riktigt full. Och då var vi ändå på någon slags bar i varje stad. Både helg och vardag. Aldrig en arg röst, mycket skratt men ingen som ens raglar. Jag sa till Simon att det var fler polisbilar där på en dag än vad vi såg under två veckors road trip. Det var nästan så man saknade lite spänning. Och knappt har man landat förrän jag ska träffa Johny och Micke och snacka lite skit. Johny och jag rundar av lördagskvällen på Storstad och har man sett, ett gäng poliser med dragna vapen arresterar ett par skumma typer som förmodligen sålde något som inte var bra. Skönt att vara hemma igen. Jag skriver mer snart.
börjar egentligen i San Fransisco och sträcker sig hela vägen in i Texas.

Ökenhälsning

Vi har tillbringat de senaste dagarna i öknen igen. Det har varit si och så med tiden och möjligheterna att hitta en Wi-fi spot i Death Valley är få. Ber om ursäkt om ni fått vänta på våra äventyr. Vi har åkt småvägar genom klippiga bergen och sett så mycket värt att se att våra sinnen är överlastade vid det här laget.

Än så länge har vi inte sett en enda skallerorm, men andra har vi sett. Och ödlor och spindlar. Igår kväll satt vi utanför en stängd bensinmack och pratade lite med en ficklamapa, när en skorpion ville vara med.

Scenerierna här är obeskrivbara. Men vi har fått många bra bilder i alla fall. Nu ska vi hitta ett hotell och sen är det LA som gäller igen. Har ni tur hinner vi slänga upp lite nya bilder då.

Gonatt! Simon o Johan

Down and out in Vegas

Las Vegas är ett fenomen. Ingenting i den stan tål en närmare granskning. Här bygger man ett hotell som heter Paris och innehåller allting från en kopia av Eifeltornet till ett fejkat mini-Louvren. På håll ser det kanske ut som Mona-Lisa, men tittar man nära är det bara "ungefär" Mona-Lisa. Skulle möjligen platsa på Hötorget. Vi bodde på Luxor, som är Egypten och gränsar till ett med riddartema. Vegas är som en jättemaskerad för vuxna. Skulle man ta bort alkoholen och byta ut poken mot Fia eller Monopol skulle det vara världens största dagis.

En annan intressant företeelse är att hela huvudgatan är kantad av säljare/hallikar som delar ut reklammaterial för horor. Urskiljningslöst. Man får helt enkelt ta sats och stirra rakt fram och sedan ignorera alla utrstäckta händer man passerar de närmsta femhundra metrarna. Men de kan lika gärna dela ut broschyrer och visitkort till en barnfamilj som ett grabbgäng. Och barnfamiljen säger något i stil med; "Nej, tack. Inte just nu. Tack för erbjudandet dock." De är så himla artiga i amerika. Det är ingen som blir förbannad för att någon tar för givet att man skulle vara en torsk. Samma sak med alkohol. Det finns överallt och man får dricka på gatan om man vill. Man får till och med gratisdrinkar om spelar en längre stund på ett casino. Men man ser aldrig någon som är full. Inte full med svenska mått mätt i alla fall.

Utanför ett casino ställer sig en skinnskalle som är tatuerad över hela kroppen och har ett jättestort hakkors tatuerat på armen. Samtidigt passerar det garanterat folk från hela världen, judar och svarta och muslimer och aseater. Hade någon råkat stöta till honom ofrivilligt hade bägge förmodligen bett om ursäkt och gått vidare. En svensk nazist här nere skulle ha gått berserk och gått loss med ett maskingevär förmodligen.

Nej, Vegas var inget för oss. Vi blev mest stressade. Kommer man in efter några dagar i en tyst öken så blir intrycken för många att hantera. Vi blev sjuka. Först trodde vi att vi fått svininfluensan, men det verkar mest vara en kombination av utmattning/jetlag och förmodligen triljoner baciller i Vegas luftsystem. Vi åkte till en spökstad 15 mil norr om Vegas, tog några bilder och kände efter. Vi mådde inge bra, så vi åkte tillbaka till en förort till Vegas och köpte varsin termometer och tog in på ett läkarhotell. Nu har vi sovit i tolv timmar och jag har lite halsont bara, men Simon känner sig fräsch igen. Så nu åker vi mot Amargosa och tittar på en härlig 80-årig tant som sjunger opera ett par dagar i veckan, oavsett om det är någon i publiken eller inte. Hon har tydligen gjort scenografin själv också. Så får vi se om vi hittar några reptiler längs vägen.

Johan o Simon

Simons foton on the road

Bilderna är inte "shoppade" än.

From dust till Vegas

Efter LA åkte vi mot vår första spökstad. Det var en illusion och en påminnelse om att man ska ta reseguider (även de som utger sig för att vara the real stuff) med en nypa salt. Den här gamla gruvstaden hade man gjort ett High Chaparall av. Det var inte vad vi tänkt oss, så vi tog en tur mot gamla Route 66 istället. Mycket trevligare. Vi höll oss på gamla 66:an och svängde av mot Devils Playground och några riktigt coola sanddyner. Här snackar vi riktig sandöken och oroväckande mycket kattspår i sanden. Vi var dock inte ensamma. Medan vi vandrade på ena sidan så höll ett filmteam på att rigga någon kilometer bort. 

De här sanddynerna ska tydligen sjunga. Men inte för oss. Vid vissa väderleksförhållanden rör sig sanden och frammanar ett slags unikt sjungande ljud. Lite som valsång, inbillar jag mig. Vi fick många bra bilder där i alla fall och när vi var klara började filmteamet bli klara för tagning och genom våra teleobjektiv fick vi känslan av att det vankades porrfilm. Då blev vi lite generade och tog bilen vidare. 

Nästa stopp mot Vegas blev en liten håla strax efter Devils playground (man förstår namnet när man kör igenom den dalen). Där kunde vi beskåda världens största termometer, samt en bensinmack och fyra snabbmatkedjor från olika hörn av världen. Vi trotsade grisinfluensan och körde mexikanskt och la upp den kommande rutten. Först tvätta oss och vila i Vegas sedan ytterligare några ökendagar.

Utanför restaurangen hade det hunnit skymma och medan Simon gjorde vad han skulle på muggen, hamnade jag i slang med en trucker som stod intill och kalasade på en milkshake. Han såg ut att vara gammal och körde boskap mellan här och där. Jag berättade att min morbror födde upp biffkor och då sken han upp. Vi snackade gamla umparminnen och han hade inte varit i sweden, men i Amstedam. När han var stationerad som soldat i Tyskland. När då frågade jag. Well, it must have been back in 63. Sen såg han förvånad ut, ungefär som att han just insåg att det gått några fler år sedan dess än han hade räknat med. Simon kom ut och vi hoppade in i bilen. Där började vi spåra och lekte att vi var två amerikanska jätteheterokillar som skulle partaja i Vegas och spelade disco. 

Vi såg den första skylighten av Vegas vid halvtio. Vid halvelva var vi i stan. Halvtolv checkade vi in och tog en dusch och kammade oss, samt tog på finskjortorna. När vi väl hoppat in i en taxi till Hard Rock, märkte vi att hela Vegas var halvt öde. Hard Rock var lite folk, men brukar ju vara världens ös. Vi tog varsin öl och satte oss och snackade lite och råkade se att klockan nu var 2 på morgonen. Då tog vi en öl till, för skönhetssömnen innan vi åkte hem till hotellet. I staden som aldrig sover, sover man inte, så jag tog ett glas till i hotellbaren medan Simon gick en sväng. En väldigt stor svart kvinna med alldeles för tajta pyamasbyxor dök upp i baren och frågade om jag var här för fajten. Nä, jag har slutat att fajtas sa jag. Då skrattade hon och isen var bruten. Vi småsnackade lite och jag frågade vad hon gjorde i Vegas. Hon var i underhållningsbranchen sa hon. Sjunger du frågade jag naivt. Nej, sa hon. Dansar du, sa jag och försökte få det att inte låta konstigt att en kvinna runt 100 pannor kan dansa. Nej, jag underhåller män, förtydligade hon. På så sätt, sa jag. Jag tackade för erbjudandet men bestämde mig för att stå för underhållningen på egen hand istället. 

Nu kommer lite bilder som Simon fotat på vägen. 

Pyspunka i Barslowe,

Först vill vi säga hej till tre svenska flickor ur tre generationer, som vi teamade upp med i Atlanta. De hade också missat flyget till LA, så vi gjorde sällskap dit. Jag är inte flygrädd det minsta. Jag är nog mer rädd att det ska göra ont än att jag ska dö. Men på transferbussen till Atlanta Airport kliver det ombord några glada killar som också missat en flight. De berättar högt och glatt för en måttligt intresserad flygvärdinna att anledningen till deras försening var att en bagagekille skulle stänga lastluckan och fick hela handtaget i näven, det gick av. När vårat plan taxat ut på startbanan säger det poff och så slocknar kabinen. Piloten meddelar att det är ett minor elfel som ska åtgärdas. Tio minuter senare taxar vi ut en bit till innan vi återigen blir stående. Piloten meddelar iskallt att det kan dröja en liten stund innan de fått kontroll på det flygplan som står bredvid oss och brinner! Där någonstans kände jag faktiskt en liten oro. Men det gick bra… till slut kom vi så till LA.

Nu befinner vi oss i en liten håla som heter Barnstow (ungefär tror jag). Igår tog vi sikte på en gammal spökstad som heter Calico. Men det visade sig vara en turistattraktion och det är inte vår påse. Det verkade vara lite High Chapparall över det. Så vi vände och åkte en bakväg mot Vegas och hamnade en timmes bil från Barnstow i en riktig spökstad. Där fanns en mack, ett motell och ett café. Nu. Men en bit bort låg en övergivet kapell med kyrkogård och några andra tomma hus. Vi hittade också ett gäng trashade amerikanska muskelbilar. Simon sa att han har tagit de vackraste bilderna i sitt liv. Jag kan bara instämma i att det är sjukt snygga bilder och någonstans kändes det som att det var exakt det här vi kom för. Vi skulle kunna åka hem nöjda redan nu. Men det gör vi såklart inte.

En kväll i Barnstow är att man går ner på baren och ser LA ta sig vidare i NBAs slutspel. Vi tänkte ta en biljard, men orkade inte. Istället började vi snacka med bartendern och fick lite heta tips på nya fotografiska mål. Dit ska vi nu. Alla är tatuerade i den här stan. Det verkar vara den hemliga koden, att man börjar snacka tats med the locals. En tallrik Nacho Deluxe (varav vi har halva portionen kvar i hotellrummets kyl.) Först ska vi dock laga en pyspunka efter gårdagens lilla offroadäventyr på väg hit. Sedan ska vi till en annan håla som heter Kelso, och som tydligen har sanddyner som sjunger när de rör sig. Kan ju vara lite coolt att filma det. Vi ses när vi ses.

Johan o Simon.

Simons forsta LA bilder

From Atlanta with love

Flygplanet from Arlanda var tva timmar sent. Vilket gav oss gott om extratid att checka in. Vilket var bra da vi upptackte den nya regeln om att man inte bara kan ha extra vikt utan aven far ha max tva kollin med sig. Tva resande fotografer har ju inte tva utan tre kollin. Var. Sa dar gick en del av reskassan.

Personalen vid incheckningen om det mojligen fanns en ledig plats med extra benutrymme, da jag ar en reslig person. Med ett leende fick jag veta att det fanns det. Vilket innebar att Simon och jag nu hade tre sittplatser pa planet att ga runt pa. Jattebr pa en 10-timmars flight.
Ombord pa den nya platsen, hittar jag en hundrfemtiokilos amerikan. Han hade bett om en stol med extra plats i sidled och var inte allt fortjust i att dela utrymmet med en rysligt reslig skandinav. Sag den gladje som varar.

Jag ursaktade mig med att jag skulle ga och snacka med min kompis. Hans mycket tydliga svar var; Take your time, the next ten hours or so. Jag forstod piken. Det ar mycket battre att sitta trangt med en van an att sitta annu trangre med en fiende.

Framme i Atlanta ska Simon och jag leka varldsvana kosmopoliter och inte rusa av planet som alla andra. Vilket ledde till att vi blev de sista av den boskap som vanligen vallades fram genom inhagnade labyrinter for att fa visa vart passport. Halvvags in i fallan, efter 30 minuter, sager en rost i hogtalaren att de har ett international datahaveri. Ingen kan slappas in.

1 timme senre star Simon och jag langst fram i kon. Da kommer en vakt och sager att de stanger den har sidan av passkontrollen nu, vanligen ga till andra sidan. Vilket ledde till att vi hamnde sist i kon igen. Sag den gladje som varar.
Allt sammantagtet ledde detta till att vi missade var anslutning till LA. Sag den gladje som varar. Nasta flyg gick pa morgonen darpa, varfor flygbolaget vanligen bjuckade pa en hotelnatt, inte direkt i centrala Atlanta, men daremot i en pitoresk forort, straxt utanfor. Beggars cant be choosers!

Smatt jetlaggade och valdigt hungriga tog vi en promenad for att fa oss en snack. Klockan var runt 23 nar vi zigzagade mellan hororna och uteliggarna for att valja mellan KFC, Italian kitchen och Mexican. Snobbar som vi ar tog vi italienaren. Det enda italienska darinne var formodligen de italienska fargerna pa servetterna, Sag den gladje som varar. Det var en maskerad sportbar som visade basket. Den fina servitrisen flortade upp oss pa dyra draft beers och hemgjorda shots som smakade chocolate cake. Pa riktigt. Man ville liksom tugga i sig den. Eller det. Det var namligen ett dricksglas. Vi skulle upp och vidare 06.00 sa antligen hittade vi gladje som varade. Vi sov gott pa det, tills tuppen gol i gryningen och tog oss till flygplatsen mot LA. Mer om det vid nasta tillfalle till uppkoppling.

I karlek - Johan & Simon

Västerås är ingen bra stad. Byt ut den.

Västerås. Vad ska man säga? Personligen tycker jag stan är genomrutten. En promenad genom stan avslöjar allt för mig. Här är stan där de snygga tjejerna i skolan är trebarnsmorsor vid 25. Med tre olika pappor. Det här är stan som formade Linda Rosing. Det här är stan med ett så gigantiskt Stockholmskomplex att jag inte kunde hålla räkningen på alla jag såg med AIK-tröjor eller mössor, En stad vars främsta bedrift är att man har ett höghus, Ett höghus, där ödmjukheten inte förbjöd dem att kalla det för en skyskrapa. I Västerås finna många nattklubbar, som stänger 23. Västerås är Sveriges polistätaste stad. I Västerås finns däremot så många skivaffärer att jag trodde skivkrisen hade vänt. Och kanske är det så, att Västerås är exakt fem år efter Stockholm. Skivkrisen har helt enkelt inte kommit dit än. Inte finanskrisen heller. Det kan bero på att stadens kärna består av inte ett, inte två, utan sju gigantiska köpcentror. Var man än vänder sig så befinner man sig plötsligt i en ny köpgalleria. Stan avslöjar sig dock när man ska ha en taxi. På väg ut från galleriet (konstgalleriet that is) ser jag en taxi på andra sidan gatan. Jag skyndar mig, men missar den precis. Så jag väntar. Och väntar. Till slut frågar jag en vänlig västeråsare var man kan få tag på en taxi. Hon vet inte. Ingen vet. 45 minuter senare har jag i och för sig sett en buss med en reklamskylt för ett taxibolag, men där uppgavs inget riktnummer, så jag kunde ändå inte ringa. Till slut var det någon som tipsade mig om att centralstationen hade bilar och de hade de. Hela Västerås taxiarmada, alla sju bilar, stod uppradade där nere. Jag uppgav adressen till hotellet för chauffören, som körde en bit, innan han drog upp telefonen och på sitt hemlandsspråk (serbokroatiska?) började fråga hur han skulle köra för att komma till min adress. 

Utställningen, konstnärerna, publiken, arrangörerna. Allt som rörde Books, Word, Letters, var fantastiskt. Vilket fint initiativ. Sån kultur behöver vi mer av.

I morgon ska vi berätta hur man tar sig från Västerås till Atlanta.

/Jois

We made it

Efter many dubious handelser on the resa er we finally haer i LA. Ett trevligt garden party med familjen och min brorson fyllde 6 year. Very nice. Nu ska farmor bjuda fattiga konstnarer on dinner i gamla stan. Gammal is som familiar ett relativt begrepp in the staterna. Vi skriver mer om alla happenings tomorrow.

Johan & Simon

Melonmärke

Det har gått en tid sedan senaste inlägget. Har haft en del att stå i. Hitta passet till exempel. Och det gjorde jag. Det går ut i augusti upptäckte jag.

I fredags fick mitt lilla företag en alldeles ny och fin logga. Det tackat vi särskilt min vän Robban Eklund på Soluzions för. Så här ser den ut:

Eh, av någon anledning hamnade den överst, men ok.

Jag tog mig friheten att boka en bil i LA också. Det blev en Dodge Durango. En seriös free lance mediaarbetarbil med miljövänlig V8. Only in LA. Men det återstår att se vad det blir egentligen. För i det finstilta stod det "eller likvärdig".

Dags att bli lite personlig. Så här ser rollistan ut för min lilla dokumentär och de inblandade i vår omedelbara närhet:

Simon Cederquist - Allerstädes närvarande huvudperson och tillika fotograf.

Linda P - Simons fru.

Simon och Linda har dessutom två chihuahor (hoppas stavningen håller).

Johan Lindell - Allerstädes närvarande kul kille och demonregissör.

Linda T - Johans sambo.

Simon Lindell - Johans son 1.

Adam Lindell - Johans son 2.

Nu vet ni rollfördelningen i händelse av att det refereras till den eller andra frugan här på blogggen.

Vad händer härnäst? Simon är i Frankrike och... ja, jag vet faktiskt inte vad han gör där. Antingen tar han kort eller så pratar han med fotonördar på nån fotomässa om hur man använder en blixt. Det är i alla fall vad han brukar göra på sina resor.

På torsdag morgon åker vi till Västerås för att delta i ett kulturevenemang som handlar om böcker. Jag tror jag skrivit om det i ett tidigare inlägg. Vänligen skrolla.

PS Ni är dåliga på att kommentera. Det går alldeles utmärkt att skriva glada små kommentarer i fältet här under.

Ha en bra dag så hörs vi i morgon igen.

Ormet kryper

Ormonsdag

Det var en spännande morgon. Klockan 09.00 riggade vi upp lampor och stativ inne i Skansens terrarie och en av skötarna plockade fram den fetaste skallerorm jag sett. Den var närmare 20 år gammal, men ändå en skönhet att se på. Ormtjusaren la ormen under en hink och sa att när han väl lyfte bort hinken hade vi allt mellan 1 sekund och några minuter på oss, innan ormen ruttnade. Vi fick en halvtimmes poserande, komplett med skallran och väsningar och allt.

Ormarna på Skansen matas med upptinade råttor. Jag frågade om det var en egen liten pseudomarknad att handla med djurkadaver och då sa han att de får betala runt 100 kronor per kilo för en säck djupfrysta råttlik. Vilket är dyrare än en fläskkotlett! Så uppenbarligen finns det folk som tjänar bra med pengar på att föda upp råttor.

Vi fick också se några fina illustrationer på hur skallerormsbett ser ut före och efter behandling. Och det kändes som att det var en bra idé att fotografera orm så här istället för att krypa runt i öknen. Även om vi lär göra det ändå. Ska se om jag kan lägga upp en bild på ormen här lite senare.

Glad Pjåsk

Det blev ingen skallerorm denna vecka. Det blir på onsdag. Istället blev det en ståtlig springare. Simon, Linda, Olle, hans modelldotter och jag åkte ut till Tumbatrakten och på en timme byggde vi om stallet till en fotoateljé, till de nyfikna hästflickornas stora förtjusning. Det är en gård som ligger där ute som har ett antal hästar inhyrda där. Fodervärd tror jag det heter. Och så är det påsklov för alla hästtokiga tjejer.

Det kommer upp någon bild här snart från evenemanget, men det var en tjusig häst och en snygg modelltjej.

Nu har vi handlat flygbiljetter. Den 24:e smäller det. Då åker vi. Eftersom ingen surfar efter Ipredlagen och ännu färre surfar under påsk,,, ja så skriver jag inte mer idag. Ha en trevlig påsk så återkommer vi här efter högtidligheten.

Varför har frisörer alltid så "klippska" namn på sina salonger?

Snart ska jag iväg och filma Simon när han ska klippa sig. Det kanske inte låter så spännande, men jag säger så här; det beror på frisören. En del frisörer (och för all del taxichaufförer) är experter på att få folk att snacka. Man sitter i en stol med en grotesk handduk runt halsen och händerna är på så sätt obrukbara. Frisören är den person som ska göra dig till en populär eller mindre populär person, beroende på modet och hur skicklig han eller hon är. Och inte nog med det, frisören har en extremt vass sax eller kniv som hela tiden pendlar framför eller bakom ditt ansikte. Det är då man börjar snacka. Jag hoppas att Simon snackar på bra, till dokumentären.

Jag har varit med om att jag dragit hela mitt livs historia för en 22-årig piercad brud som klippte väldigt bra. Bara för att inse att hon förmodligen inte lyssnade alls, det var bara proffssnack. Och jag fick inte veta ett skvatt om henne. Kvällen därpå satt hon i publiken när några kompisar i Walking the Dog spelade på en pub på Sveavägen.

Nuförtiden brukar jag säga att jag är filmproducent och då brukar de inte våga fråga så mycket mer. Det är bra.

I morgon ska jag och Simon plåta skallerormar. Det blir nog mer spännande än att gå till frisören. Men inte för spännande får vi hoppas. Vi skulle kunna vara macho och säga att vi plåtade skallerormar i Arizonas öken, men det är väldigt svårt att regissera en skallerorm i det fria. Och man ska nog inte gå så nära dem heller. Även om man har tjusiga boots. Så för att "släppa en undulat" tar vi backup bilder på Skansens akvarium under förhoppningsvis ordnade former. Jag ska fråga djurskötaren om skallerormar kan dansa till flöjtmusik.

I fredags filmade jag Karin Hammar med band på Fasching. Det var väldigt bra. Nu ska jag fortsätta och tanka in den filmen i datorn. Vi hörs i morgon. /Jois

Simon, den moderna mannen...

Ja, dax att bli modern...  

Blogga.............................. ?

Vad betyder ordet blogg? 

Gillar att veta vad saker betyder.. 

särskilt saker jag gör själv..

Igår drack jag en öl.. 

Jag vet vad det betyder att dricka en öl.. 

Öl är en god dryck, därför dricker jag gärna en öl..

Blogga.. kanske kommer från Latinska uttrycket "blogiticus eureka" vilket betyder.. 

"fortsätt skriv till du finner det"? Men vad vet jag, jag är bara en enkel fotograf..

Igår var jag på Bingos, "sexy party" fest.. 

Inget för mig, det är alltid kul att träffa Bingo, Johnny, Johan och lite andra polare, 

men alla småbrudar med minikläder?? Kändes lite som Southpark...

Jag stod i en bar och gjorde en liten uträkning:

Det var ca 240 pers på stället.. 

ca 75% av dessa var tjejer.. (Det är 180 tjejer)

Av dessa hade minst 80% sillikon bröst.. (Det blir 144 tjejer med två bröst var)

Det är 288 sillikon bröst. 

Snittvikten på ett sillikon bröst är ca 4 hekto (Det blir totalt 115,2 kilo sillikon)

Snittvikten på tjejerna uppskattade jag till 48 kg..  

Det innebär att 2.4 tjejer var helt gjorda av sillikon...

Jag gillar att förstå saker.. allt man kan räkna är liksom lättare att ta på...

Ja, jag vet det är lite knasigt... men inte lika knasigt som att samla på lyftkranar som en man gör på där jag växte upp... Ingarö

Idag skall jag arbeta med en bild där ett litet barn skriker i en mikrofon.. 

Det är totalt en bild som är sammansatt av totalt 26 olika delbilder.. 

Varje bild väger ca 34MB..

Totalt väger bilderna ca 884Mb ( I tiff 8bit)

Jag vill härmed meddela mina medkamrater att jag numera är en modern man som bloggar...

/S

 

Dålig hårdag idag

Idag är det vår, som några av er kanske redan hunnit upptäcka. Då vill man ju vara lite fin. Så jag tog en promenad på lunchen och gick och klippte mig. Det blev väl sådär. Det tråkiga med frisyrer som blir sådär är ju att man inte kan klaga. Det finns liksom ingen återvändo.

Simon ska också klippa sig, men han är nog mer fåfäng än jag för han har beställt tid. Och då går han till ett trendigt ställe som heter Sivletto. Ett slags rockabilly hangout komplett med raggarbilar i butiken och allt. De säljer även mitt nya favvomärke på tröjor, De Palma.

Jag gjorde bort mig för ett par veckor sedan när jag köpte ett par tirsor av ovanstående märke på Carlings. Det var en så söt tjej i kassan som triggade mig att handla mer än jag tänkt. Men en av tröjorna hette samma som någon liten håla i Kalifornien, dit vi kanske ska. Så jag sa det till tjejen. Det känns som att jag ska handla lite tröjor när jag är i Kalifornien. Antagligen för att de blir som någon slags souvenir eller nåt.

Ett par dagar senare sitter jag och fikar med Simon och Simons Linda (min sambo heter för enkelhetens skull också Linda) och Robban E. Vi talar om De Palma och jag säger att jag ska köpa ett gäng såna tröjor i Kalifornien. De andra sitter tyst tills Robban säger att "Johan, De Palma är ett väldigt svenskt företag. Lika amerikanska som Gant ungefär." Så då behöver man alltså inte åka längre än till södermalm för att handla De Palma, det var ju bra det. Men snopet.

På måndag köper vi flygiljetter. Nu är det helg och jag ska filma lite jazz på Fasching ikväll. Det är till min andra dokumentär som jag ska göra klar innan jag dör är det tänkt.

Salve!

Resemusik och annan musik

Musik är viktigt när man är på resa. Den senaste tiden har jag använt mig mycket av Spotify för att hitta ny eller gammal bra musik. Tänker man i termer av åka bil och öken finns det hur mycket slidegitarrmusik som helst, så det är jag nästan trött på allaredan. Fast det finns ju alltid blues.

Häromkvällen, ja natten faktiskt, fastnade jag framför en fantastisk dokumentär på SVT, Searching for the wrong eyed Jesus. Jack White från White Stripes, åkte runt i en skranglig gammal jänk i djupaste amerikanska södern och hittade den mest fantastiska musik man kan tänka sig. Dels var han i en frikyrka som skulle få Livets Ord att skaka på huvudet. Ni vet, här snackar vi inte tungotal och nådegåvor, här snackar vi extas och blidka Gud genom att klappa skallerormar. Där hittade man den kanske mest begåvad RnB-gitarrist jag någonsin hört. När bönerna steg som högst drog bandet igång lite lovsång, och den lovsången hade fått James Brown att gå hem och lägga sig. Man hittade även ett grymt band på en extremt lokal bar samt en countrydragspelare som inte var så värst grym. Fantastiskt ögongodis.

Själv skulle jag in och tanka bilen och när jag stod inne på macken för att betala fick jag syn på en... Rockskiva. I dessa tider får man vara glad för det lilla. Nu när det inte finns några skivaffärer kvar längre får man liksom ta vad som står till buds. Jag förstod plötsligt hur de hade det i Sovjetunionen på 70-talet. Då bestämde nämligen Staten vilka "rockskivor" som befolkningen ansågs kunna lyssna på utan att starta revolution. Vill minnas att det var Abba, Boney M och Beatles. Stones ansågs för farliga. Så när valfriheten i en demokrati gått så långt att vi blev kommunister ändå, börjar man fundera. Vilken skiva det blev? U2. Jag köpte den och skulle lyssna på den i finstereon hemma, men det gick inte. Lill-Adam har nämligen stoppat in någon slags plastbit i CD-inkastet så den måste repareras. Jag fick lyssna i Lill-Simons rum. Då kommer min sambo ut i köket och frågar varför Lill-Simon ligger i sängen och lyssnar på gubbrock istället för sagor...

BTM books ska till Bokfestivalen i Gbg i höst. Där är det tänkt att Simons bok ska relajsas. Kom ner dit och partaja in den med oss då. Idag hade jag dessutom ett möte med Smartbox, som säljer upplevelser i form av snygga presentböcker. De vill ha med sina presentboksupplevelser i montern i Gbg. Och sedan vill de ha några filmsnuttar som visar vilka upplevelser man kan förvänta sig till sin hemsida.

Kåt då?

Ja lite... Jag ber om ursäkt men tangenten K strejar på mitt tangetbord. Förra veccan var det annan boxtav. Får nog gå och handla ett nytt tangentbord är jag rädd.

Kat von D

Hur man gör en dokumentär finns det olika teorier om. En del hävdar att man inte får lägga sig i och att kameran ska göra jobbet. Sedan finns det så kallade naturdokumentärfilmare, som ofta ger moder natur en hjälpande hand. De kan exempelvis lägga lite kött i buskarna för att locka fram vilda djur. Eller som någon Disneyfotograf gjorde, köpa ett gäng undulater och släppa ut en i taget för att få en hök att dyka lite snyggt, där ljuset var bra.

När det gäller männisor har man så klart rätt att ställa frågor till huvudpersonen. Men i möjligaste mån strävar jag efter att vi spontant ska "hamna i ett gäng" eller i alla fall intressanta oväntade spontana situationer. Det lär väl hända, men för att det verligen inte komma tomhänt hem måste man släppa ut lite "undulater". Därför håller vi som bäst på att planera in några möten med intressanta männisor som Simon ska få träffa och fotografera, och jag filma. En av de personer vi jobbar mot just nu heter Kat von D. Hon är kanse mest känd som den snygga tatueraren från LA Ink.

En rolig historia om en liten värld, är att Kat (det heter min syrra också) har släppt en bok nyligen. Den kommer på BTM Books (som ger ut Simons fotobok i höst). En annan rolig anekdot är att Simon för ett tag sedan blev uppringd av en kompis, "slå på TV:n. LA ink håller på att tatuera in ett av dina foton på en tjej." Det var en bild som föreställde en skorpion.

Kat von D är numera gift, eller i varje fall sambo, med Nicki Sixx. Så med lite tur kanske man får filma hans plektrum? Ja, vi är inte där än, men Kat vill träffa oss och vi henne, så nu måste vi hitta ett datum som passar.

Nytt resdatum och lite Västerås

Skönt att höra att Simon är i stan igen. Han har gjort 7 fligher i norden på fem dagar och var rejält trött... på flyplatsmat. Nu har vi i alla fall preliminärbokat avresedatum. Det ser ut som att vi flyger den 24 april. Vilket blir kalas... på riktigt... i LA. Min systerson Kai har nämligen kalas den 25:e.

Anledningen att vi sjuter på resan är att Simon är involverad i ett konstprojekt i Västerås. Två gamla bokhandlare därenere sitter på en ovärderlig kulturskatt, men vart de än flyttar sitt enorma bibliotek höjs hyrorna och de har inte längre råd att ha kvar sin boksamling. Så istället för bokbål, bokhappening! Man har bjudit in ett antal konstnärer som får fria händer att göra något med boksamlingen inför publik. Nu har man flyttat datumet till slutet av april.

Simon och jag åker till Västerås och partar med kultureliten och jag filmar lite till dokumentären. En lustig grej är att vi hade planerat att flyga till New York först för att fotografera Peter Stormare, men nu verkar det som att han kommer till Västerås... det ÄR en liten värld vi lever i nuförtiden.

Profoto har lämnat en öppning, de vill att vi gör filmen ändå så kanse de handlar den av oss när den är klar. Det är ju bättre än... ingenting. Vi hoppas vi kan knäcka dem med det vi gör.

Här kan ni kolla upplägget för Västerås, om ni nu skulle vara intresserade av att åka dit och titta på. Datumet är gammalt, för det har varit en session redan. Kommer nog att uppdateras i dagarna skulle jag tro. http://bookswordsletters.se/?p=34

Bilar och lite nya jobb

Nu börjar det trilla in en del roliga småjobb. Förmodligen ska jag filma en reklamgrej för ett nytt märke ögondroppar, eventuellt en grej för ett företag som säljer presentkort på burk, samt en vinprovning senare i vår. Det händer i alla fall lite och allt blir välkomna bidrag till reskassan oxh hyran.

Simon är fortfarande på turné och verkar ha svårt att hitta mailkontakt. Vi måste stämma av avresedatum och köpa biljetter väldigt snart. Men han är nog tillbaks till helgen.

För ett par veckor sedan köpte jag ett par boots. Efter första dagen var mina smalben blodiga köttslamsor. De hårda stövelskaften fungerade som piskor så jag fick köra med plåster och bandage ett tag, men nu är stövlarna ingådda. Jag inbillar mig att de blir ett bra skydd mot skorpioner och skallerormar när vi vandrar i öknen. Det är lite såna där grejer man måste tänka på långt i förväg.

Vi hade tänkt hyra ett vrak till bil för att köra runt därborta. Gärna en Chevy Nomad med träpaneler i dörrarna. Problemet är bara att en rishög i dag är typ en Toyota Corolla från 92. Känns väl sådär lagom upphetsande. En bil vi drömmer om klassas som Classic Vintage och går visserligen att hyra, om man lägger upp en 20.000 kronor om dagen. Men då är de i mint condition... Så just nu lutar det åt en stereotyp flashig fotograf-suv. Kanske en Dodge? Vi får se, ska diskutera med Simon när han är tillbaka.

Sådärja! Nu rullar vi igång projektet publikt, med full insyn ända in i kaklet. Passa på att ställ frågor eller kom med glada tillrop.

Bloggen kommer att rulla allt intensivare för att kulminera (förhoppningsvis, beroende på täckning) i USA. Det kommer att bli ett minne för livet. Och vem vet, kanske lite inspirerande för er läsare också?

/Jois

Simons fotokonster

Administrera mera

Profoto drog sig ur, men vi kör ändå. Det var ändå inte pengar man hade kunnat räkna med. Jag försöker nu hitta nya sponsorer så får vi se. Det skulle vara kul och till och med nödvändigt med en ny kamera till resan.

Nackdelen med beskedet är däremot att vi inte kan betala någon assisten, inte just nu i alla fall. Så Robban följer inte med oss den här gången. Däremot har min syster i Pasadena kontakter i Hollywoods filmdjungel. Tydligen kan man få låna en grats assistent från någon av deras många foto/filmskolor. Vi får se om vi får något napp. Ska maila dem när jag hinner.

Sitter och småklipper lite på piloten/reklamfilmen för Simons kommande fotobok Sleeping Beauty. I den kommer man, förutom några korta intervjuer, få se hur Simon skapar omslaget till boken. Den blir bättre och bättre. Filmen alltså.

Simon år på resande fot den här veckan. Vet inte riktigt vad han ska göra faktiskt. Tror det var lite blandad konfekt, lite föreläsningar om konsten att ta kort förmodligen. Och något jobb. Han göra norden på en vecka i alla fall. Själv äter jag mest lunch på Sveavägen...

Take Care!

Titelproblem och annat

Idag väntar vi på svar från vår förhoppningsvis förmodade huvudsponsor Profoto. Får vi pengar av dom är vi i stort sett iland. Sen återstår förstås bara den lilla detaljen med kamera/kameror. Simon har ju sin egen rigg, men jag har ingen som håller den högsta kvalitet jag ibland kommer at behöva. Har funderat lite på att hyra en kamera i LA.

Först skulle projektet heta Sleeping Beauty på grund av att Simon hade hittat en gammal filmbit med Törnrosas originallogga. Filmbiten hittade han i en gammal övergiven biograf i Arizona. Någon hade låst dörren på 60-talet och sedan aldrig öppnat igen. Förrän Simon kom dit och fick tag på en man som kunde hjälpa honom in.

Nu har vi förmodade problem med Disneys advokater. De lär bli vansinniga om vi använder Sleeping Beauty/Törnrosas logga till vårt projekt. Fast å andra sidan skulle det kanske bli bra reklam? Vi får se vad som händer. Men då vi i första hand ska leta upp gamla spökstäder att plåta i Kalifornien, duger kanske Abandoned Beauty fint.