Liten geografilektion

Nu har vi varit hemma i några dagar och det börjar ordna upp sig med jetlags och annat. Tänker på de där hockeyproffsen som åker ur NHL-slutspelet och hoppar på ett plan till Europa för att spela VM-hockey istället. Hur mycket tappar inte de av sin fokus på grund av jetlag? Men de är å andra sidan lite mer vältränade än vad jag är, får man hoppas.

Här kommer min hemsnickrade beskrivning av ett Amerika idag.

Många av mina vänner hatar verkligen USA. Faktum är att den del avskyr USA så mycket att de förmodligen hellre skulle semestra på Gazaremsan. De flesta av dem har aldrig satt sin fot i USA. Själv har jag varit där en sju åtta gånger genom åren. Vilket ju inte gör mig till någon expert, men däremot ger det mig en bra känsla av vad det är.

Det första och största misstaget de flesta gör är att nervärdera USA:s storlek. USA är visserligen ett land, men Nordamerika är en världsdel. Varje stat är som ett eget land och med ett (någorlunda) eget styre med sina lagar och sina traditioner och kulturella skillnader. Det är lika intelligent att kalla en amerikan för en högljudd fet idiot som det är att säga att alla Europeer är solbrända kulturmänniskor. Faktum är att jag såg mer feta människor när jag var i England en weekend för ett par år sedan, än jag såg på två veckor i USA nu.

På en fantastisk bar i Amargosa spelade ett coverband (två gubbar med en trummaskin) för oss fyra fem gäster. Jag hamnade till bords med en amerikansk kille som var ljudläggare av film samt en kvinna som var countrysångerska och kom från Schweitz. Amerikanen började genast med att be om ursäkt för sitt land generellt och Bush i synnerhet. Han berättade bland annat att det första Bushadministrationen gjorde när de kom till makten var att subventionera billån så att alla bilar som var SUV, 4-wheller eller bara jättestora, blev näst intill hundra procents avdragsgilla. Vilket gjorde att alla mindre bemedlade amerikaner plötsligt hade råd att köpa sprillans nya Hummers och Jeepar. Och Hummer tackade för kaffet genom att exempelvis bjuda sina nya kunder på ett års fri bensin. Och gladast av alla var familjen Bush, för de är storägare i ett av amerikas större oljebolag. En glad skit helt enkelt.

En märklig sak med landet, där de flesta är rätt så pryda av sig, är att alla toalettstolar är designade så man dels sitter väldigt lågt och dels saknar en så kallad vattenkrök. Vilket innebär att man är tvungen att så att säga möta gårdagens middag öga för öga.

Death Valley hette den Nationalpark vi bilade mest i och kring. Den hör till Kalifornien. Man kan säga att det är den öken och de berg som ligger mellan Vegas och LA. Fast bergskedjan Sierra Nevada upptar större del av hela Kalifornien och öknen Death Valley hör till Mojaveöknen, som är USAs största och är 57.000 kvadratkilometer. 57.000 kvadratkilometer av sand, sand och lite stenar. Vi kan jämföra det med Sverige, som till ytan är 450.000 kvadratkilometer. Den lägsta punkten är en uttorkad flodbädd som ligger ett par hundra meter under vattenytan. Den högsta är några bergstoppar runt ett par tusen meter höga. Vägarna går ibland mellan bergen och genom öknen, ibland runt bergen och ibland finns inga vägar. Städerna som finns i området är för det mesta gamla gruvhålor eller spökstäder. Där det finns något, där finns hotell, mack, casino och en mataffär. Då det är sådär 30 mil mellan grannstäderna och det bara finns ett hotell i varje stad, vet de hur man tar betalt.

Det spelade ingen roll vart man kom i Kalifornien. Människor var fantastiskt trevliga, avslappnade och förvånansvärt fördomsfria. Jag tror inte jag hörde ett ont ord under hela resan. Möjligen kunde man ha en rätt avvikande uppfattning i olika frågor, men det var aldrig någon som höjde rösten. I Las Vegas kunde en skinnskalle med ett hakkors intatuerat på armen, fråga en svart kille om han kunde ta ett kort av honom med någon sevärdhet i bakgrunden. Jag vet faktiskt inte vem det säger mest om... får fundera på det. Själv gled jag runt i min AIK-tröja med texten Black at heart... och förstod inte förrän efter en lång stund varför så många svarta människor började hälsa glatt på mig. Jag såg heller aldrig någon som var riktigt full. Och då var vi ändå på någon slags bar i varje stad. Både helg och vardag. Aldrig en arg röst, mycket skratt men ingen som ens raglar. Jag sa till Simon att det var fler polisbilar där på en dag än vad vi såg under två veckors road trip. Det var nästan så man saknade lite spänning. Och knappt har man landat förrän jag ska träffa Johny och Micke och snacka lite skit. Johny och jag rundar av lördagskvällen på Storstad och har man sett, ett gäng poliser med dragna vapen arresterar ett par skumma typer som förmodligen sålde något som inte var bra. Skönt att vara hemma igen. Jag skriver mer snart.
börjar egentligen i San Fransisco och sträcker sig hela vägen in i Texas.