"One could say my life itself has been one long soundtrack, music was my life, music brought me to life, and music is how I will be remembered long after I leave this life. When I die there will be a final waltz playing in my head that only I can hear."
Citatet fanns att läsa om den nyligen avliden kompositören Maurice Jarre på Wikipedia. Det är ett vackert citat, som de flesta nyhets och medieföretag reciterade i sina respektive alster, timmarna och dagarna efter att Jarre avled i Mars i år.
Problemet var bara att citatet var fabricerat av en student som ville kolla hur källkritik i media fungerar. Wikipedia är "folkets" uppslagsverk. Alla som använt det vet att det ska tas med minst två nypor salt. Kruxet (och det braiga) med Wikipedia är att vem som helst kan gå in och skriva "fakta" där. Om du exempelvis är en lycklig hobbyornitolog med rödhakar som specialitet kan du gå in där och skriva om rödhakars parningssång. Och vi andra lekmän kan bara anta att du är så pass välunderrättad att det du skriver är sant. Men jag som lekman kan också gå in där på pin tji och skriva strunt. Och sedan är det upp till var och en som upptäcker felet att korrigera eller ta bort det.
Nu var det ingen som upptäckte att det här citatet var påhittat. Det lät antagligen tillräckligt trovärdigt för att någon skulle orka kolla fakta. Efter några veckor tyckte studenten som hittat på citatet att det var tillräckligt pinsamt. Han erkände sitt dåd och skickade ut en rättelse till samtliga nyhetsbyråer och de största tidningarna. Någon enstaka rättade till sina artiklar online och la in en rättelse. Några andra tog helt enkelt bort sina on-line artiklar utan rättelse, medans de flesta helt enkelt lät saken bero. Sanningen är sällan tillräckligt viktig.
Simon hävdar inte att hans bilder är sanna. Många har gett honom kritik för att vara en Photoshoppande pajas. Alla har såklart rätt att ha sina åsikter. Men man ska komma ihåg att det är Simons egna bilder som sammanfogas till den helhet han skissat upp i förväg. Kameran är ett verktyg som för länge sedan betraktades som ett "sanningens" verktyg. Men redan på den analoga tiden kunde man beskära bilder och på så sätt anpassa "sanningen". Däremot var det aldrig någon som kom på tanken att kritisera en målande konstnär för att inte måla av saker som de såg ut i verkligheten. (Nåja) Men när man börjar arbeta med digitala bilder får man just den möjligheten att göra monterade bilder efter skisser, precis som när man målar. Och det är då Vän-av-Ordnung gör sig hörd. Så här får man inte göra, det är inte foto, det är inte sanna bilder.
Jag började mitt eget liv som konstnär i mitten på 80-talet. Först hade jag varit poet, men när orden inte räckte till, ville jag att de skulle få liv och började samarbeta med en glaskonstnär. Tillsammans gjorde vi tavlor där vi först formgav glasbitarna, sedan applicerade jag mina texter på insidan, fodrade dem med fotografier och allt möjligt, innan vi tillsammans täckte in alltsammans med lämpliga glasfärger. Vi ställde ut på olika ställen i Sollentuna och på Vattenfestivalen, och fick varje gång höra att "så här kan man ju inte göra". "Antingen är du poet och du glaskonstnär och då kan ju gravera Johans dikter i glaset, eller så är ni konstnärer och målar på duk. " Vi var såklart före vår tid och MTV hade faktikst inte börjat rulla i Sverige än. Men jag trodde faktiskt att vi 2009 hade kommit lite längre än så.
Nu har jag tankat in 350 Gigabyte film på en hårddisk, och arbetet med filmen kan ta sin början. Bli nu inte arga om jag ovanpå denna film lägger in såväl fotografier som speakertext eller filmtext. Man kan faktiskt göra fler media samtidigt och göra det bra. Simon gör inga anspråk på att hans bilder ska skildra någon absolut sanning, men genom att lägga ihop flera motiv kan han belysa en frågeställning eller komma med någon slags samhällskritik som är viktig för honom. Och i samma ögonblick som jag sätter den digitala saxen i min film och väljer bort filmsnuttar som är oviktiga för mitt slutresultat, har ju även jag tampats med den absoluta sanningen. Min film är helt enkelt vad jag väljer att Ni ska få se. Där kommer att finnas absouluta sanningar, men där kommer också att finnas absouluta tillrättalägganden och det enbart för att filmen ska bli behagligare att se på. Synd? Det får Gud bedöma.
Kram
14 maj 2009
11 maj 2009
Liten geografilektion
Nu har vi varit hemma i några dagar och det börjar ordna upp sig med jetlags och annat. Tänker på de där hockeyproffsen som åker ur NHL-slutspelet och hoppar på ett plan till Europa för att spela VM-hockey istället. Hur mycket tappar inte de av sin fokus på grund av jetlag? Men de är å andra sidan lite mer vältränade än vad jag är, får man hoppas.
Här kommer min hemsnickrade beskrivning av ett Amerika idag.
Många av mina vänner hatar verkligen USA. Faktum är att den del avskyr USA så mycket att de förmodligen hellre skulle semestra på Gazaremsan. De flesta av dem har aldrig satt sin fot i USA. Själv har jag varit där en sju åtta gånger genom åren. Vilket ju inte gör mig till någon expert, men däremot ger det mig en bra känsla av vad det är.
Det första och största misstaget de flesta gör är att nervärdera USA:s storlek. USA är visserligen ett land, men Nordamerika är en världsdel. Varje stat är som ett eget land och med ett (någorlunda) eget styre med sina lagar och sina traditioner och kulturella skillnader. Det är lika intelligent att kalla en amerikan för en högljudd fet idiot som det är att säga att alla Europeer är solbrända kulturmänniskor. Faktum är att jag såg mer feta människor när jag var i England en weekend för ett par år sedan, än jag såg på två veckor i USA nu.
På en fantastisk bar i Amargosa spelade ett coverband (två gubbar med en trummaskin) för oss fyra fem gäster. Jag hamnade till bords med en amerikansk kille som var ljudläggare av film samt en kvinna som var countrysångerska och kom från Schweitz. Amerikanen började genast med att be om ursäkt för sitt land generellt och Bush i synnerhet. Han berättade bland annat att det första Bushadministrationen gjorde när de kom till makten var att subventionera billån så att alla bilar som var SUV, 4-wheller eller bara jättestora, blev näst intill hundra procents avdragsgilla. Vilket gjorde att alla mindre bemedlade amerikaner plötsligt hade råd att köpa sprillans nya Hummers och Jeepar. Och Hummer tackade för kaffet genom att exempelvis bjuda sina nya kunder på ett års fri bensin. Och gladast av alla var familjen Bush, för de är storägare i ett av amerikas större oljebolag. En glad skit helt enkelt.
En märklig sak med landet, där de flesta är rätt så pryda av sig, är att alla toalettstolar är designade så man dels sitter väldigt lågt och dels saknar en så kallad vattenkrök. Vilket innebär att man är tvungen att så att säga möta gårdagens middag öga för öga.
Death Valley hette den Nationalpark vi bilade mest i och kring. Den hör till Kalifornien. Man kan säga att det är den öken och de berg som ligger mellan Vegas och LA. Fast bergskedjan Sierra Nevada upptar större del av hela Kalifornien och öknen Death Valley hör till Mojaveöknen, som är USAs största och är 57.000 kvadratkilometer. 57.000 kvadratkilometer av sand, sand och lite stenar. Vi kan jämföra det med Sverige, som till ytan är 450.000 kvadratkilometer. Den lägsta punkten är en uttorkad flodbädd som ligger ett par hundra meter under vattenytan. Den högsta är några bergstoppar runt ett par tusen meter höga. Vägarna går ibland mellan bergen och genom öknen, ibland runt bergen och ibland finns inga vägar. Städerna som finns i området är för det mesta gamla gruvhålor eller spökstäder. Där det finns något, där finns hotell, mack, casino och en mataffär. Då det är sådär 30 mil mellan grannstäderna och det bara finns ett hotell i varje stad, vet de hur man tar betalt.
Det spelade ingen roll vart man kom i Kalifornien. Människor var fantastiskt trevliga, avslappnade och förvånansvärt fördomsfria. Jag tror inte jag hörde ett ont ord under hela resan. Möjligen kunde man ha en rätt avvikande uppfattning i olika frågor, men det var aldrig någon som höjde rösten. I Las Vegas kunde en skinnskalle med ett hakkors intatuerat på armen, fråga en svart kille om han kunde ta ett kort av honom med någon sevärdhet i bakgrunden. Jag vet faktiskt inte vem det säger mest om... får fundera på det. Själv gled jag runt i min AIK-tröja med texten Black at heart... och förstod inte förrän efter en lång stund varför så många svarta människor började hälsa glatt på mig. Jag såg heller aldrig någon som var riktigt full. Och då var vi ändå på någon slags bar i varje stad. Både helg och vardag. Aldrig en arg röst, mycket skratt men ingen som ens raglar. Jag sa till Simon att det var fler polisbilar där på en dag än vad vi såg under två veckors road trip. Det var nästan så man saknade lite spänning. Och knappt har man landat förrän jag ska träffa Johny och Micke och snacka lite skit. Johny och jag rundar av lördagskvällen på Storstad och har man sett, ett gäng poliser med dragna vapen arresterar ett par skumma typer som förmodligen sålde något som inte var bra. Skönt att vara hemma igen. Jag skriver mer snart.
börjar egentligen i San Fransisco och sträcker sig hela vägen in i Texas.
Här kommer min hemsnickrade beskrivning av ett Amerika idag.
Många av mina vänner hatar verkligen USA. Faktum är att den del avskyr USA så mycket att de förmodligen hellre skulle semestra på Gazaremsan. De flesta av dem har aldrig satt sin fot i USA. Själv har jag varit där en sju åtta gånger genom åren. Vilket ju inte gör mig till någon expert, men däremot ger det mig en bra känsla av vad det är.
Det första och största misstaget de flesta gör är att nervärdera USA:s storlek. USA är visserligen ett land, men Nordamerika är en världsdel. Varje stat är som ett eget land och med ett (någorlunda) eget styre med sina lagar och sina traditioner och kulturella skillnader. Det är lika intelligent att kalla en amerikan för en högljudd fet idiot som det är att säga att alla Europeer är solbrända kulturmänniskor. Faktum är att jag såg mer feta människor när jag var i England en weekend för ett par år sedan, än jag såg på två veckor i USA nu.
På en fantastisk bar i Amargosa spelade ett coverband (två gubbar med en trummaskin) för oss fyra fem gäster. Jag hamnade till bords med en amerikansk kille som var ljudläggare av film samt en kvinna som var countrysångerska och kom från Schweitz. Amerikanen började genast med att be om ursäkt för sitt land generellt och Bush i synnerhet. Han berättade bland annat att det första Bushadministrationen gjorde när de kom till makten var att subventionera billån så att alla bilar som var SUV, 4-wheller eller bara jättestora, blev näst intill hundra procents avdragsgilla. Vilket gjorde att alla mindre bemedlade amerikaner plötsligt hade råd att köpa sprillans nya Hummers och Jeepar. Och Hummer tackade för kaffet genom att exempelvis bjuda sina nya kunder på ett års fri bensin. Och gladast av alla var familjen Bush, för de är storägare i ett av amerikas större oljebolag. En glad skit helt enkelt.
En märklig sak med landet, där de flesta är rätt så pryda av sig, är att alla toalettstolar är designade så man dels sitter väldigt lågt och dels saknar en så kallad vattenkrök. Vilket innebär att man är tvungen att så att säga möta gårdagens middag öga för öga.
Death Valley hette den Nationalpark vi bilade mest i och kring. Den hör till Kalifornien. Man kan säga att det är den öken och de berg som ligger mellan Vegas och LA. Fast bergskedjan Sierra Nevada upptar större del av hela Kalifornien och öknen Death Valley hör till Mojaveöknen, som är USAs största och är 57.000 kvadratkilometer. 57.000 kvadratkilometer av sand, sand och lite stenar. Vi kan jämföra det med Sverige, som till ytan är 450.000 kvadratkilometer. Den lägsta punkten är en uttorkad flodbädd som ligger ett par hundra meter under vattenytan. Den högsta är några bergstoppar runt ett par tusen meter höga. Vägarna går ibland mellan bergen och genom öknen, ibland runt bergen och ibland finns inga vägar. Städerna som finns i området är för det mesta gamla gruvhålor eller spökstäder. Där det finns något, där finns hotell, mack, casino och en mataffär. Då det är sådär 30 mil mellan grannstäderna och det bara finns ett hotell i varje stad, vet de hur man tar betalt.
Det spelade ingen roll vart man kom i Kalifornien. Människor var fantastiskt trevliga, avslappnade och förvånansvärt fördomsfria. Jag tror inte jag hörde ett ont ord under hela resan. Möjligen kunde man ha en rätt avvikande uppfattning i olika frågor, men det var aldrig någon som höjde rösten. I Las Vegas kunde en skinnskalle med ett hakkors intatuerat på armen, fråga en svart kille om han kunde ta ett kort av honom med någon sevärdhet i bakgrunden. Jag vet faktiskt inte vem det säger mest om... får fundera på det. Själv gled jag runt i min AIK-tröja med texten Black at heart... och förstod inte förrän efter en lång stund varför så många svarta människor började hälsa glatt på mig. Jag såg heller aldrig någon som var riktigt full. Och då var vi ändå på någon slags bar i varje stad. Både helg och vardag. Aldrig en arg röst, mycket skratt men ingen som ens raglar. Jag sa till Simon att det var fler polisbilar där på en dag än vad vi såg under två veckors road trip. Det var nästan så man saknade lite spänning. Och knappt har man landat förrän jag ska träffa Johny och Micke och snacka lite skit. Johny och jag rundar av lördagskvällen på Storstad och har man sett, ett gäng poliser med dragna vapen arresterar ett par skumma typer som förmodligen sålde något som inte var bra. Skönt att vara hemma igen. Jag skriver mer snart.
börjar egentligen i San Fransisco och sträcker sig hela vägen in i Texas.
5 maj 2009
4 maj 2009
Ökenhälsning
Vi har tillbringat de senaste dagarna i öknen igen. Det har varit si och så med tiden och möjligheterna att hitta en Wi-fi spot i Death Valley är få. Ber om ursäkt om ni fått vänta på våra äventyr. Vi har åkt småvägar genom klippiga bergen och sett så mycket värt att se att våra sinnen är överlastade vid det här laget.
Än så länge har vi inte sett en enda skallerorm, men andra har vi sett. Och ödlor och spindlar. Igår kväll satt vi utanför en stängd bensinmack och pratade lite med en ficklamapa, när en skorpion ville vara med.
Scenerierna här är obeskrivbara. Men vi har fått många bra bilder i alla fall. Nu ska vi hitta ett hotell och sen är det LA som gäller igen. Har ni tur hinner vi slänga upp lite nya bilder då.
Gonatt! Simon o Johan
Än så länge har vi inte sett en enda skallerorm, men andra har vi sett. Och ödlor och spindlar. Igår kväll satt vi utanför en stängd bensinmack och pratade lite med en ficklamapa, när en skorpion ville vara med.
Scenerierna här är obeskrivbara. Men vi har fått många bra bilder i alla fall. Nu ska vi hitta ett hotell och sen är det LA som gäller igen. Har ni tur hinner vi slänga upp lite nya bilder då.
Gonatt! Simon o Johan
1 maj 2009
Down and out in Vegas
Las Vegas är ett fenomen. Ingenting i den stan tål en närmare granskning. Här bygger man ett hotell som heter Paris och innehåller allting från en kopia av Eifeltornet till ett fejkat mini-Louvren. På håll ser det kanske ut som Mona-Lisa, men tittar man nära är det bara "ungefär" Mona-Lisa. Skulle möjligen platsa på Hötorget. Vi bodde på Luxor, som är Egypten och gränsar till ett med riddartema. Vegas är som en jättemaskerad för vuxna. Skulle man ta bort alkoholen och byta ut poken mot Fia eller Monopol skulle det vara världens största dagis.
En annan intressant företeelse är att hela huvudgatan är kantad av säljare/hallikar som delar ut reklammaterial för horor. Urskiljningslöst. Man får helt enkelt ta sats och stirra rakt fram och sedan ignorera alla utrstäckta händer man passerar de närmsta femhundra metrarna. Men de kan lika gärna dela ut broschyrer och visitkort till en barnfamilj som ett grabbgäng. Och barnfamiljen säger något i stil med; "Nej, tack. Inte just nu. Tack för erbjudandet dock." De är så himla artiga i amerika. Det är ingen som blir förbannad för att någon tar för givet att man skulle vara en torsk. Samma sak med alkohol. Det finns överallt och man får dricka på gatan om man vill. Man får till och med gratisdrinkar om spelar en längre stund på ett casino. Men man ser aldrig någon som är full. Inte full med svenska mått mätt i alla fall.
Utanför ett casino ställer sig en skinnskalle som är tatuerad över hela kroppen och har ett jättestort hakkors tatuerat på armen. Samtidigt passerar det garanterat folk från hela världen, judar och svarta och muslimer och aseater. Hade någon råkat stöta till honom ofrivilligt hade bägge förmodligen bett om ursäkt och gått vidare. En svensk nazist här nere skulle ha gått berserk och gått loss med ett maskingevär förmodligen.
Nej, Vegas var inget för oss. Vi blev mest stressade. Kommer man in efter några dagar i en tyst öken så blir intrycken för många att hantera. Vi blev sjuka. Först trodde vi att vi fått svininfluensan, men det verkar mest vara en kombination av utmattning/jetlag och förmodligen triljoner baciller i Vegas luftsystem. Vi åkte till en spökstad 15 mil norr om Vegas, tog några bilder och kände efter. Vi mådde inge bra, så vi åkte tillbaka till en förort till Vegas och köpte varsin termometer och tog in på ett läkarhotell. Nu har vi sovit i tolv timmar och jag har lite halsont bara, men Simon känner sig fräsch igen. Så nu åker vi mot Amargosa och tittar på en härlig 80-årig tant som sjunger opera ett par dagar i veckan, oavsett om det är någon i publiken eller inte. Hon har tydligen gjort scenografin själv också. Så får vi se om vi hittar några reptiler längs vägen.
Johan o Simon
En annan intressant företeelse är att hela huvudgatan är kantad av säljare/hallikar som delar ut reklammaterial för horor. Urskiljningslöst. Man får helt enkelt ta sats och stirra rakt fram och sedan ignorera alla utrstäckta händer man passerar de närmsta femhundra metrarna. Men de kan lika gärna dela ut broschyrer och visitkort till en barnfamilj som ett grabbgäng. Och barnfamiljen säger något i stil med; "Nej, tack. Inte just nu. Tack för erbjudandet dock." De är så himla artiga i amerika. Det är ingen som blir förbannad för att någon tar för givet att man skulle vara en torsk. Samma sak med alkohol. Det finns överallt och man får dricka på gatan om man vill. Man får till och med gratisdrinkar om spelar en längre stund på ett casino. Men man ser aldrig någon som är full. Inte full med svenska mått mätt i alla fall.
Utanför ett casino ställer sig en skinnskalle som är tatuerad över hela kroppen och har ett jättestort hakkors tatuerat på armen. Samtidigt passerar det garanterat folk från hela världen, judar och svarta och muslimer och aseater. Hade någon råkat stöta till honom ofrivilligt hade bägge förmodligen bett om ursäkt och gått vidare. En svensk nazist här nere skulle ha gått berserk och gått loss med ett maskingevär förmodligen.
Nej, Vegas var inget för oss. Vi blev mest stressade. Kommer man in efter några dagar i en tyst öken så blir intrycken för många att hantera. Vi blev sjuka. Först trodde vi att vi fått svininfluensan, men det verkar mest vara en kombination av utmattning/jetlag och förmodligen triljoner baciller i Vegas luftsystem. Vi åkte till en spökstad 15 mil norr om Vegas, tog några bilder och kände efter. Vi mådde inge bra, så vi åkte tillbaka till en förort till Vegas och köpte varsin termometer och tog in på ett läkarhotell. Nu har vi sovit i tolv timmar och jag har lite halsont bara, men Simon känner sig fräsch igen. Så nu åker vi mot Amargosa och tittar på en härlig 80-årig tant som sjunger opera ett par dagar i veckan, oavsett om det är någon i publiken eller inte. Hon har tydligen gjort scenografin själv också. Så får vi se om vi hittar några reptiler längs vägen.
Johan o Simon
29 apr. 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)