Bilderna är inte "shoppade" än.
29 apr. 2009
From dust till Vegas
28 apr. 2009
Pyspunka i Barslowe,
Nu befinner vi oss i en liten håla som heter Barnstow (ungefär tror jag). Igår tog vi sikte på en gammal spökstad som heter Calico. Men det visade sig vara en turistattraktion och det är inte vår påse. Det verkade vara lite High Chapparall över det. Så vi vände och åkte en bakväg mot Vegas och hamnade en timmes bil från Barnstow i en riktig spökstad. Där fanns en mack, ett motell och ett café. Nu. Men en bit bort låg en övergivet kapell med kyrkogård och några andra tomma hus. Vi hittade också ett gäng trashade amerikanska muskelbilar. Simon sa att han har tagit de vackraste bilderna i sitt liv. Jag kan bara instämma i att det är sjukt snygga bilder och någonstans kändes det som att det var exakt det här vi kom för. Vi skulle kunna åka hem nöjda redan nu. Men det gör vi såklart inte.
En kväll i Barnstow är att man går ner på baren och ser LA ta sig vidare i NBAs slutspel. Vi tänkte ta en biljard, men orkade inte. Istället började vi snacka med bartendern och fick lite heta tips på nya fotografiska mål. Dit ska vi nu. Alla är tatuerade i den här stan. Det verkar vara den hemliga koden, att man börjar snacka tats med the locals. En tallrik Nacho Deluxe (varav vi har halva portionen kvar i hotellrummets kyl.) Först ska vi dock laga en pyspunka efter gårdagens lilla offroadäventyr på väg hit. Sedan ska vi till en annan håla som heter Kelso, och som tydligen har sanddyner som sjunger när de rör sig. Kan ju vara lite coolt att filma det. Vi ses när vi ses.
Johan o Simon.
27 apr. 2009
From Atlanta with love
Personalen vid incheckningen om det mojligen fanns en ledig plats med extra benutrymme, da jag ar en reslig person. Med ett leende fick jag veta att det fanns det. Vilket innebar att Simon och jag nu hade tre sittplatser pa planet att ga runt pa. Jattebr pa en 10-timmars flight.
Ombord pa den nya platsen, hittar jag en hundrfemtiokilos amerikan. Han hade bett om en stol med extra plats i sidled och var inte allt fortjust i att dela utrymmet med en rysligt reslig skandinav. Sag den gladje som varar.
Jag ursaktade mig med att jag skulle ga och snacka med min kompis. Hans mycket tydliga svar var; Take your time, the next ten hours or so. Jag forstod piken. Det ar mycket battre att sitta trangt med en van an att sitta annu trangre med en fiende.
Framme i Atlanta ska Simon och jag leka varldsvana kosmopoliter och inte rusa av planet som alla andra. Vilket ledde till att vi blev de sista av den boskap som vanligen vallades fram genom inhagnade labyrinter for att fa visa vart passport. Halvvags in i fallan, efter 30 minuter, sager en rost i hogtalaren att de har ett international datahaveri. Ingen kan slappas in.
1 timme senre star Simon och jag langst fram i kon. Da kommer en vakt och sager att de stanger den har sidan av passkontrollen nu, vanligen ga till andra sidan. Vilket ledde till att vi hamnde sist i kon igen. Sag den gladje som varar.
Allt sammantagtet ledde detta till att vi missade var anslutning till LA. Sag den gladje som varar. Nasta flyg gick pa morgonen darpa, varfor flygbolaget vanligen bjuckade pa en hotelnatt, inte direkt i centrala Atlanta, men daremot i en pitoresk forort, straxt utanfor. Beggars cant be choosers!
Smatt jetlaggade och valdigt hungriga tog vi en promenad for att fa oss en snack. Klockan var runt 23 nar vi zigzagade mellan hororna och uteliggarna for att valja mellan KFC, Italian kitchen och Mexican. Snobbar som vi ar tog vi italienaren. Det enda italienska darinne var formodligen de italienska fargerna pa servetterna, Sag den gladje som varar. Det var en maskerad sportbar som visade basket. Den fina servitrisen flortade upp oss pa dyra draft beers och hemgjorda shots som smakade chocolate cake. Pa riktigt. Man ville liksom tugga i sig den. Eller det. Det var namligen ett dricksglas. Vi skulle upp och vidare 06.00 sa antligen hittade vi gladje som varade. Vi sov gott pa det, tills tuppen gol i gryningen och tog oss till flygplatsen mot LA. Mer om det vid nasta tillfalle till uppkoppling.
I karlek - Johan & Simon
26 apr. 2009
Västerås är ingen bra stad. Byt ut den.
Västerås. Vad ska man säga? Personligen tycker jag stan är genomrutten. En promenad genom stan avslöjar allt för mig. Här är stan där de snygga tjejerna i skolan är trebarnsmorsor vid 25. Med tre olika pappor. Det här är stan som formade Linda Rosing. Det här är stan med ett så gigantiskt Stockholmskomplex att jag inte kunde hålla räkningen på alla jag såg med AIK-tröjor eller mössor, En stad vars främsta bedrift är att man har ett höghus, Ett höghus, där ödmjukheten inte förbjöd dem att kalla det för en skyskrapa. I Västerås finna många nattklubbar, som stänger 23. Västerås är Sveriges polistätaste stad. I Västerås finns däremot så många skivaffärer att jag trodde skivkrisen hade vänt. Och kanske är det så, att Västerås är exakt fem år efter Stockholm. Skivkrisen har helt enkelt inte kommit dit än. Inte finanskrisen heller. Det kan bero på att stadens kärna består av inte ett, inte två, utan sju gigantiska köpcentror. Var man än vänder sig så befinner man sig plötsligt i en ny köpgalleria. Stan avslöjar sig dock när man ska ha en taxi. På väg ut från galleriet (konstgalleriet that is) ser jag en taxi på andra sidan gatan. Jag skyndar mig, men missar den precis. Så jag väntar. Och väntar. Till slut frågar jag en vänlig västeråsare var man kan få tag på en taxi. Hon vet inte. Ingen vet. 45 minuter senare har jag i och för sig sett en buss med en reklamskylt för ett taxibolag, men där uppgavs inget riktnummer, så jag kunde ändå inte ringa. Till slut var det någon som tipsade mig om att centralstationen hade bilar och de hade de. Hela Västerås taxiarmada, alla sju bilar, stod uppradade där nere. Jag uppgav adressen till hotellet för chauffören, som körde en bit, innan han drog upp telefonen och på sitt hemlandsspråk (serbokroatiska?) började fråga hur han skulle köra för att komma till min adress.
Utställningen, konstnärerna, publiken, arrangörerna. Allt som rörde Books, Word, Letters, var fantastiskt. Vilket fint initiativ. Sån kultur behöver vi mer av.
I morgon ska vi berätta hur man tar sig från Västerås till Atlanta.
/Jois
25 apr. 2009
We made it
Johan & Simon
19 apr. 2009
Melonmärke
Det har gått en tid sedan senaste inlägget. Har haft en del att stå i. Hitta passet till exempel. Och det gjorde jag. Det går ut i augusti upptäckte jag.
I fredags fick mitt lilla företag en alldeles ny och fin logga. Det tackat vi särskilt min vän Robban Eklund på Soluzions för. Så här ser den ut:
Eh, av någon anledning hamnade den överst, men ok.
Jag tog mig friheten att boka en bil i LA också. Det blev en Dodge Durango. En seriös free lance mediaarbetarbil med miljövänlig V8. Only in LA. Men det återstår att se vad det blir egentligen. För i det finstilta stod det "eller likvärdig".
Dags att bli lite personlig. Så här ser rollistan ut för min lilla dokumentär och de inblandade i vår omedelbara närhet:
Simon Cederquist - Allerstädes närvarande huvudperson och tillika fotograf.
Linda P - Simons fru.
Simon och Linda har dessutom två chihuahor (hoppas stavningen håller).
Johan Lindell - Allerstädes närvarande kul kille och demonregissör.
Linda T - Johans sambo.
Simon Lindell - Johans son 1.
Adam Lindell - Johans son 2.
Nu vet ni rollfördelningen i händelse av att det refereras till den eller andra frugan här på blogggen.
Vad händer härnäst? Simon är i Frankrike och... ja, jag vet faktiskt inte vad han gör där. Antingen tar han kort eller så pratar han med fotonördar på nån fotomässa om hur man använder en blixt. Det är i alla fall vad han brukar göra på sina resor.
På torsdag morgon åker vi till Västerås för att delta i ett kulturevenemang som handlar om böcker. Jag tror jag skrivit om det i ett tidigare inlägg. Vänligen skrolla.
PS Ni är dåliga på att kommentera. Det går alldeles utmärkt att skriva glada små kommentarer i fältet här under.
Ha en bra dag så hörs vi i morgon igen.
15 apr. 2009
Ormonsdag
Ormarna på Skansen matas med upptinade råttor. Jag frågade om det var en egen liten pseudomarknad att handla med djurkadaver och då sa han att de får betala runt 100 kronor per kilo för en säck djupfrysta råttlik. Vilket är dyrare än en fläskkotlett! Så uppenbarligen finns det folk som tjänar bra med pengar på att föda upp råttor.
Vi fick också se några fina illustrationer på hur skallerormsbett ser ut före och efter behandling. Och det kändes som att det var en bra idé att fotografera orm så här istället för att krypa runt i öknen. Även om vi lär göra det ändå. Ska se om jag kan lägga upp en bild på ormen här lite senare.
9 apr. 2009
Glad Pjåsk
Det kommer upp någon bild här snart från evenemanget, men det var en tjusig häst och en snygg modelltjej.
Nu har vi handlat flygbiljetter. Den 24:e smäller det. Då åker vi. Eftersom ingen surfar efter Ipredlagen och ännu färre surfar under påsk,,, ja så skriver jag inte mer idag. Ha en trevlig påsk så återkommer vi här efter högtidligheten.
6 apr. 2009
Varför har frisörer alltid så "klippska" namn på sina salonger?
Jag har varit med om att jag dragit hela mitt livs historia för en 22-årig piercad brud som klippte väldigt bra. Bara för att inse att hon förmodligen inte lyssnade alls, det var bara proffssnack. Och jag fick inte veta ett skvatt om henne. Kvällen därpå satt hon i publiken när några kompisar i Walking the Dog spelade på en pub på Sveavägen.
Nuförtiden brukar jag säga att jag är filmproducent och då brukar de inte våga fråga så mycket mer. Det är bra.
I morgon ska jag och Simon plåta skallerormar. Det blir nog mer spännande än att gå till frisören. Men inte för spännande får vi hoppas. Vi skulle kunna vara macho och säga att vi plåtade skallerormar i Arizonas öken, men det är väldigt svårt att regissera en skallerorm i det fria. Och man ska nog inte gå så nära dem heller. Även om man har tjusiga boots. Så för att "släppa en undulat" tar vi backup bilder på Skansens akvarium under förhoppningsvis ordnade former. Jag ska fråga djurskötaren om skallerormar kan dansa till flöjtmusik.
I fredags filmade jag Karin Hammar med band på Fasching. Det var väldigt bra. Nu ska jag fortsätta och tanka in den filmen i datorn. Vi hörs i morgon. /Jois
3 apr. 2009
Simon, den moderna mannen...
Dålig hårdag idag
Simon ska också klippa sig, men han är nog mer fåfäng än jag för han har beställt tid. Och då går han till ett trendigt ställe som heter Sivletto. Ett slags rockabilly hangout komplett med raggarbilar i butiken och allt. De säljer även mitt nya favvomärke på tröjor, De Palma.
Jag gjorde bort mig för ett par veckor sedan när jag köpte ett par tirsor av ovanstående märke på Carlings. Det var en så söt tjej i kassan som triggade mig att handla mer än jag tänkt. Men en av tröjorna hette samma som någon liten håla i Kalifornien, dit vi kanske ska. Så jag sa det till tjejen. Det känns som att jag ska handla lite tröjor när jag är i Kalifornien. Antagligen för att de blir som någon slags souvenir eller nåt.
Ett par dagar senare sitter jag och fikar med Simon och Simons Linda (min sambo heter för enkelhetens skull också Linda) och Robban E. Vi talar om De Palma och jag säger att jag ska köpa ett gäng såna tröjor i Kalifornien. De andra sitter tyst tills Robban säger att "Johan, De Palma är ett väldigt svenskt företag. Lika amerikanska som Gant ungefär." Så då behöver man alltså inte åka längre än till södermalm för att handla De Palma, det var ju bra det. Men snopet.
På måndag köper vi flygiljetter. Nu är det helg och jag ska filma lite jazz på Fasching ikväll. Det är till min andra dokumentär som jag ska göra klar innan jag dör är det tänkt.
Salve!
2 apr. 2009
Resemusik och annan musik
Häromkvällen, ja natten faktiskt, fastnade jag framför en fantastisk dokumentär på SVT, Searching for the wrong eyed Jesus. Jack White från White Stripes, åkte runt i en skranglig gammal jänk i djupaste amerikanska södern och hittade den mest fantastiska musik man kan tänka sig. Dels var han i en frikyrka som skulle få Livets Ord att skaka på huvudet. Ni vet, här snackar vi inte tungotal och nådegåvor, här snackar vi extas och blidka Gud genom att klappa skallerormar. Där hittade man den kanske mest begåvad RnB-gitarrist jag någonsin hört. När bönerna steg som högst drog bandet igång lite lovsång, och den lovsången hade fått James Brown att gå hem och lägga sig. Man hittade även ett grymt band på en extremt lokal bar samt en countrydragspelare som inte var så värst grym. Fantastiskt ögongodis.
Själv skulle jag in och tanka bilen och när jag stod inne på macken för att betala fick jag syn på en... Rockskiva. I dessa tider får man vara glad för det lilla. Nu när det inte finns några skivaffärer kvar längre får man liksom ta vad som står till buds. Jag förstod plötsligt hur de hade det i Sovjetunionen på 70-talet. Då bestämde nämligen Staten vilka "rockskivor" som befolkningen ansågs kunna lyssna på utan att starta revolution. Vill minnas att det var Abba, Boney M och Beatles. Stones ansågs för farliga. Så när valfriheten i en demokrati gått så långt att vi blev kommunister ändå, börjar man fundera. Vilken skiva det blev? U2. Jag köpte den och skulle lyssna på den i finstereon hemma, men det gick inte. Lill-Adam har nämligen stoppat in någon slags plastbit i CD-inkastet så den måste repareras. Jag fick lyssna i Lill-Simons rum. Då kommer min sambo ut i köket och frågar varför Lill-Simon ligger i sängen och lyssnar på gubbrock istället för sagor...
BTM books ska till Bokfestivalen i Gbg i höst. Där är det tänkt att Simons bok ska relajsas. Kom ner dit och partaja in den med oss då. Idag hade jag dessutom ett möte med Smartbox, som säljer upplevelser i form av snygga presentböcker. De vill ha med sina presentboksupplevelser i montern i Gbg. Och sedan vill de ha några filmsnuttar som visar vilka upplevelser man kan förvänta sig till sin hemsida.