Pyspunka i Barslowe,

Först vill vi säga hej till tre svenska flickor ur tre generationer, som vi teamade upp med i Atlanta. De hade också missat flyget till LA, så vi gjorde sällskap dit. Jag är inte flygrädd det minsta. Jag är nog mer rädd att det ska göra ont än att jag ska dö. Men på transferbussen till Atlanta Airport kliver det ombord några glada killar som också missat en flight. De berättar högt och glatt för en måttligt intresserad flygvärdinna att anledningen till deras försening var att en bagagekille skulle stänga lastluckan och fick hela handtaget i näven, det gick av. När vårat plan taxat ut på startbanan säger det poff och så slocknar kabinen. Piloten meddelar att det är ett minor elfel som ska åtgärdas. Tio minuter senare taxar vi ut en bit till innan vi återigen blir stående. Piloten meddelar iskallt att det kan dröja en liten stund innan de fått kontroll på det flygplan som står bredvid oss och brinner! Där någonstans kände jag faktiskt en liten oro. Men det gick bra… till slut kom vi så till LA.

Nu befinner vi oss i en liten håla som heter Barnstow (ungefär tror jag). Igår tog vi sikte på en gammal spökstad som heter Calico. Men det visade sig vara en turistattraktion och det är inte vår påse. Det verkade vara lite High Chapparall över det. Så vi vände och åkte en bakväg mot Vegas och hamnade en timmes bil från Barnstow i en riktig spökstad. Där fanns en mack, ett motell och ett café. Nu. Men en bit bort låg en övergivet kapell med kyrkogård och några andra tomma hus. Vi hittade också ett gäng trashade amerikanska muskelbilar. Simon sa att han har tagit de vackraste bilderna i sitt liv. Jag kan bara instämma i att det är sjukt snygga bilder och någonstans kändes det som att det var exakt det här vi kom för. Vi skulle kunna åka hem nöjda redan nu. Men det gör vi såklart inte.

En kväll i Barnstow är att man går ner på baren och ser LA ta sig vidare i NBAs slutspel. Vi tänkte ta en biljard, men orkade inte. Istället började vi snacka med bartendern och fick lite heta tips på nya fotografiska mål. Dit ska vi nu. Alla är tatuerade i den här stan. Det verkar vara den hemliga koden, att man börjar snacka tats med the locals. En tallrik Nacho Deluxe (varav vi har halva portionen kvar i hotellrummets kyl.) Först ska vi dock laga en pyspunka efter gårdagens lilla offroadäventyr på väg hit. Sedan ska vi till en annan håla som heter Kelso, och som tydligen har sanddyner som sjunger när de rör sig. Kan ju vara lite coolt att filma det. Vi ses när vi ses.

Johan o Simon.