Varför har frisörer alltid så "klippska" namn på sina salonger?

Snart ska jag iväg och filma Simon när han ska klippa sig. Det kanske inte låter så spännande, men jag säger så här; det beror på frisören. En del frisörer (och för all del taxichaufförer) är experter på att få folk att snacka. Man sitter i en stol med en grotesk handduk runt halsen och händerna är på så sätt obrukbara. Frisören är den person som ska göra dig till en populär eller mindre populär person, beroende på modet och hur skicklig han eller hon är. Och inte nog med det, frisören har en extremt vass sax eller kniv som hela tiden pendlar framför eller bakom ditt ansikte. Det är då man börjar snacka. Jag hoppas att Simon snackar på bra, till dokumentären.

Jag har varit med om att jag dragit hela mitt livs historia för en 22-årig piercad brud som klippte väldigt bra. Bara för att inse att hon förmodligen inte lyssnade alls, det var bara proffssnack. Och jag fick inte veta ett skvatt om henne. Kvällen därpå satt hon i publiken när några kompisar i Walking the Dog spelade på en pub på Sveavägen.

Nuförtiden brukar jag säga att jag är filmproducent och då brukar de inte våga fråga så mycket mer. Det är bra.

I morgon ska jag och Simon plåta skallerormar. Det blir nog mer spännande än att gå till frisören. Men inte för spännande får vi hoppas. Vi skulle kunna vara macho och säga att vi plåtade skallerormar i Arizonas öken, men det är väldigt svårt att regissera en skallerorm i det fria. Och man ska nog inte gå så nära dem heller. Även om man har tjusiga boots. Så för att "släppa en undulat" tar vi backup bilder på Skansens akvarium under förhoppningsvis ordnade former. Jag ska fråga djurskötaren om skallerormar kan dansa till flöjtmusik.

I fredags filmade jag Karin Hammar med band på Fasching. Det var väldigt bra. Nu ska jag fortsätta och tanka in den filmen i datorn. Vi hörs i morgon. /Jois